Reggae är en populär musikstil som har sitt ursprung på Jamaica och i slutet av 1960-talet växte den snabbt fram som landets dominerande musik. På 1970-talet hade det blivit en internationell musikstil som var särskilt populär i Storbritannien, USA och Afrika. Musiken uppfattades allmänt som en röst för de förtryckta.
Enligt en tidig definition i ”The Dictionary of Jamaican English” (1980) är reggae baserad på ska, en tidigare form av jamaicansk populärmusik, och använder en tung fyrtaktsrytm som drivs av trummor, basgitarr, elgitarr och ” skrapa”, en korrugerad pinne som gnides av en vanlig pinne. (Trumman och basen blev grunden för en ny instrumental musik, dub.)
Ordboken säger vidare att det kraftiga ljudet från rytmgitarren som kommer i slutet av takter fungerar som ett ”ackompanjemang till känslomässiga sånger som ofta uttrycker ett förkastande av den etablerade vita mannens kultur.”
En annan term för denna distinkta gitarrspelande effekt, skengay, identifieras med ljudet av skott som rikoschetterar på gatorna i Kingstons getton; talande, skeng definieras som ”pistol” eller ”spärrkniv”. Således uttryckte reggae ljuden och trycket från gettolivet. Det var musiken från den framväxande ”rude boy” (gangster) kulturen.
Förstå Reggae
Du kanske känner till sånger som ”One Drop” och ”Three Little Birds”, men vet du hur många beats reggaemusik vanligtvis har? Från en liten ö till en internationell musikstil, guppa med huvudet och ta till dig musikaliska noter i denna studie av reggae.
I mitten av 1960-talet, under ledning av producenter som Duke Reid och Coxsone Dodd, sänkte jamaicanska musiker dramatiskt tempot i ska, vars energiska rytmer återspeglade den optimism som hade förebådat Jamaicas självständighet från Storbritannien 1962. Den musikstil som det resulterade i, ”Rocksteady”, var kortlivad men gjorde artister som Heptones och Alton Ellis berömda.
Reggae utvecklades från dessa rötter och med tyngden av alltmer politiserade texter som tog upp sociala och ekonomiska orättvisor. Bland dem som banade väg för det nya reggae-soundet, med dess snabbare beat som drevs av basen, var ”Toots and the Maytals”, som hade sin första stora hit med ”54-46 (That’s My Number)” (1968), och Wailers – Bunny Wailer, Peter Tosh och reggaes största stjärna, Bob Marley – som spelade in hits i ”Dodds Studio One” och senare arbetade med producenten Lee (”Scratch”) Perry.
En annan reggae-superstjärna, Jimmy Cliff, fick en internationell berömmelse som stjärnan i filmen ”The Harder They Come” (1972). Det var en stor kulturell kraft i reggaespridningen världen över, den här Jamaicansktillverkade filmen dokumenterade hur musiken blev en röst för de fattiga och fördrivna. Dess soundtrack var en hyllning till den trotsiga mänskliga ande som vägrar att undertryckas.
Under denna period av reggaens utveckling växte en koppling mellan musiken och rastafarirörelsen, som uppmuntrar en flytt av den afrikanska diasporan till Afrika, gudomliggör den etiopiske kejsaren Haile Selassie I (vars förkröningsnamn var Ras [Prins] Tafari) och stöder den sakramentala användningen av ganja (marijuana).
Rastafari (rastafarianism) förespråkar lika rättigheter och rättvisa och bygger på det mystiska medvetandet om kumina, en tidigare jamaicansk religiös tradition som ritualiserade en kommunikation med förfäder. Förutom ”Marley and the Wailers” var grupper som populariserade fusionen av Rastafari och reggae ”Big Youth”, ”Black Uhuru”, ”Burning Spear” (främst Winston Rodney) och ”Culture”. ”Lovers rock”, en reggaestil som hyllade erotisk kärlek, blev populär genom verk av artister som Dennis Brown, Gregory Issacs och Storbritanniens Maxi Priest.
På 1970-talet spred sig Reggae – liksom Ska innan det – till Storbritannien, där en blandning av jamaicanska immigranter och infödda britter skapade en reggaerörelse som producerade artister som ”Aswad”, ”Steel Pulse”, ”UB40” och performancepoeten ”Linton Kwesi Johnson”.
Reggae omfamnades i USA till stor del genom Marleys arbete – både direkt och indirekt (det senare som ett resultat av Eric Claptons populära coverversion av Marleys ”I Shot the Sheriff” 1974). Marleys karriär illustrerar hur reggae packades om för att passa en rockmarknad vars kunder hade använt marijuana och var nyfikna på musiken som helgade den. Fusion med andra genrer var en oundviklig konsekvens av musikens globalisering och införlivande i den multinationella underhållningsindustrin.
Disk-jockeys på 1980- och 90-talen som förfinade bruket av ”toasting” (rappa till instrumentala spår) var arvtagare till reggaens politisering av musik. Dessa DJ:s påverkade framväxten av hiphopmusik i USA och utökade marknaden för reggae till det afroamerikanska samhället. I början av 2000-talet förblev reggae ett av de fattigas vapnen i städerna, vars ”lyriska pistol”, med artisten Shabba Ranks ord, gav dem ett mått av respektabilitet.