Hasse rapporterar FREDAG+LÖRDAG

Hasse (Station Underground) rapporterar om festivalen. Fredag och Lördag
----------------------------------------
Fredag
050812

Solen sken och festivalens första dag fick en underbar start.
Det svenska bandet Kultiration från Göteborg var först ut i år, med sin egna blandning av reggae och folkmusik (och med en trombonist som har den skönaste scennärvaron). Kultiration ligger på skivbolaget I-Ration records tillsammans med Kung Kodum och Bröder Glöder, vilka båda uppträder på lördagen.

Efter uppträdanden av Uppsala allstars, med musiker och sångare från Natural Way, Zion Collective, Majestic Vibes och Makreka, och sen det svensk-etiopiska bandet Nazarenes var det dags för Xterminator showcase. Dancehall i “consius” stil.

Först ut från Xterminator showcase var Lutan Fyah med låten Bites and Pices, en tysk produktion följd av ytterligare en tyskproducerad singel Rise Up. Lutan Fyah gjorde ett bra set, men efterföljande Chezideck lyckades inte riktigt vinna publiken med sin lugnare sångstil. Turbulence däremot höjde stämningen rejält. Jag måste säga att jag tycker att Turbulence gjorde ett av de bästa, om inte det bästa, framträdandena under fredagen. Turbulence har inte varit en personlig favorit men efter hans framträdande är jagt såld. Några av de låter han körde var Celebrate, Must do down på real rock, Going to Zion (tror jag låten heter) där han fick med sig hela publiken. Avslutningen bestod av hans senaste hit Notorius, som är stor i reggaekretsar världen över just nu.

Sen lyckade jag missa Tanya Stephens, eller snarare jag satt back-stage och gömde mig undan regnet. Jag hörde i alla fall hennes uppträdande och det känns kul att arangörerna lyckats få en kvinnlig artist av hennes klass. För som vi alla vet är reggae och dancehall klart dominerat av manliga artister. Soundclash-SM andordnades för andra året i rad. Vinnarna blev Topaz sounds system från Stockholm. De fick möta Trinity i dub fi dub där Trinity inte gjorde speciellt bra ifrån sig. Kanske har tiden kommit då soundclashes inte avgörs av var i landet de hålls utan istället av vilket sound som lyckas charma publiken mest. Annars var clashen så som clasher ska vara -kaos.

Lagom till skymningen gick legenden Alberth Griffiths, mer känd som Gladiators, upp på scenen. Griffiths har lett bandet sedan studio one dagarna och under slutet av 70 och början av 80-talet gjorde bandet några av reggaemusikens bästa skivor.
Uppträdandet var bra, stul med ljudet i början men det hör ju till, även om Griffiths var märkbart tagen och stel av sjukdom. Början bestod av för mig mindre kända låtar men en bit in i setet kom hitsen, stämningen byggdes upp och under avslutningen sjöng hela publiken med i Soul Rebel.

Det märkets att de stora namnen idag var Gladiators samt Capleton, och för mig var fredagens stora namn Capleton. Capleton presenterades av Govenar Andy som gjorde ett bra jobb med att öka förväntan i publiken. Först ut var The Prophecy Band som värmde up med en mindre bra låt från gitarristen. Sen kallades Jah Thunder in på scen, han gjorde ett bra ett set och fick igång publiken, speciellt med låten Fire på Martial Arts rytmen.

Capleton började som han alltid gör på sin Europa-spelningar. Han började sjunga från bakom scenen och gick på springandes och hoppandes när bandet gled över till ”Jah Jah city”. Ren energi, och publiken blev tokig. Capletons spelning var djupa dalar och höga berg, hans scennärvaro var massiv, skrikig och mycket samspel med publiken. Han varvade hetsig rytmbetonad dancehall med mer rootsiga nummer. De låtar jag uppskattade mest var That Day Will Come, en stor hit från hans senaste album Reign of Fire, och en för mig okänd låt på Don Coleones ”drop leaf” – rytm. Andra låtar var This The Trinity, Mashing up the Earth, Who a New Way, Cooyah Cooyah, Good in Her Clothes, Mi Deh Yah, extra nummret Raggy Road. Mest imponerande och mest politiskt var ett a capella nummer där han talade både om Bush och Bin Laden.


Lördag
050812

Bättre väder, inget regn under lördagen med desto mer folk och desto mer festivalkänsla.
Efter en lång fredag var det segt på fredagsmorgonen, själv lyckades jag komma ner till festivalområdet då Julian Marley går av scenen. Jah Mason var det första jag såg på lördagen. Han började med låten ”Mi Chalwa”, en på svenska Hi Score musics ”Roots Tonic” rytm. Jättehitten My Princess Gone var det också kul att han framförde men jag blev rätt besviken på Jah Mason som helhet.

Cocoa Tea däremot, en artist mer i min smak, var riktig bra, visst han var lite smörig och gjorde nån Marley-cover för mycket, men han var den bästa sångaren på hela festivalen och han hade känslan att inte göra för många pull-ups och ”mixade”, en mixning där dancehall beatet betonas, inte alla låtar. Låtar att komma ihåg var Bust Outta Hell, Israel’s King, Come Love me, och dubplate favoriten Young Lover med riktigt tung bas gav stetet mer variation..

Riktig kul var också att han framförde många nyare låtar och hiten Tek Weh U Gal från hans senaste skiva Tek Weh U Gal.

Gentleman, Europas egen reggaestjärna fick en enorm publik och det kändes som att han inte kunde göra något fel. Många hits och en version på Jah Cures jättehit ”Longing For”


Uppsalas eget sound system, Meditative Sounds, gjorde en mycket bra spelning. Det var nog inte bara jag som uppskattade dem, inte minst som en kontrast till all bashment dancehall nästan alla andra sounds bjöd på. Medi hade med sig Murry Man (Eng) som gästvokalist men när jag såg dem så det en hel drös med folk på scen och ett ständigt bytande av personer på micken. Riktigt kul att se Meditative i så bra form och att publiken verkligen uppskattade det.


Anthony B var kvällens avslutande artist. En av de många Bobo Ashanti Rastas som uppträdde på årets festival, men den musik han bjöd på var till en början i alla fall väldigt kommersiell, och en vesion på My Lollipop kändes så där. Han fick inte publiken att hoppa på samma sätt som Capleton men samtidigt var scenshowen ett ständigt hoppande och dansande.

Han gjorde rätt i att ha bakgrundsångerskor (något som jag tycker Capleton verkligen hade behövt). Anthony B bjöd på många av sina hits, Wanna Back, på Isaacs Night Nurse rytm var grym med ett skönt rub a dub gung. Andra låtar Warrior på cuss cuss, Power of Creation, fast han körde alldeles för kort på den, på Tribute to Down Beat. Det var bra gjort av honom att spela ”World of Reggae Music” på World of Music rytmen. Den rytmen uppdaterades av Damien Marley för snart ett år sedan med låten Welcome to Jamrock och jag vågar påstå att den fortfarande är den mest populära reggaelåten i världen just nu. Rytmen har en gripande basgång och det var coolt att se Anthony B få publiken att gunga i en sorts hiphop-stil.
/Hasse